SYNKROTRON

Nick Bostrom

I. Sånger ur Norden

För stjärnor
***
Gejser
Ropet
Smickrad av lyckan
Slutet
Havsörn

II. En Död Sjukdoms Begravning

Föreställningen kan börja
Don Quixijote
Procession
Kärlek utan föremål
Drag ur proppen och låt allt rinna ut
Gulnad björk med koltrastar
Rosorna om vintern
En ensam duvas sång
Processionen på väg tillbaka
Stilla faller snön
Skalden förstummad

III. Requiem

Sånger ur Norden

FÖR STJÄRNOR

Denna fågel sjunger ensam
öde öde
över kärr och träsk
Vintertindran
Mot rymder stiger
Undran

* *
*

GEJSER

Frustar fram ur heta källor
kärlek från mitt hjärtas kammrar,
sjuder bubblar, fram det kväller,
outsinlig är min åder.

Bland is och snö och frost och kyla
kärlek tränger fram i dagen
oupphörligt, obönhörligt
flämtar fram: "Jag älskar dig".

Av suckars rök och täta dimmor
dold min källa ligger stilla,
länge slumrar... Men då plötsligt
minns jag vad jag ej bordt glömma.

Högt, skyhögt stiger min instängda kärlek
högt i en mäktig båge, besegrande allt,
spränger stenar, spränger urbergets bojor,
obetvingligt stark triumferande strålande stolt.

* *
*

ROPET

... Hänförd springer jag ut i natten, med en fackla i hand, ser mig omkring åt alla håll, ropar och hoppas av någon få svar:

"Fort! Kom hit medan blosset brinner!
Kort är vår tid, snart ljuset försvinner.
Ande som vandrar i natten allen,
möt mig i facklans fladdrande sken!
Låt mig skåda ditt gåtfulla anlet,
låt mig ana din djupa hemlighet "

Ett skri bland väldiga berg ekar bort.
(Vårt liv här nere var intigt och kort.)
Men stjärnorna sprida sitt eviga ljus
över världshavets bränningars dånande brus.

* *
*

SMICKRAD AV LYCKAN

Dyster och glad
hon vill ha mig sådan,
min älskade lycka
dyster och glad.

Tanken förklarad;
heliga anlet
ljusa i dunklet
sväva omkring mig.

Det regnar och skiner,
skimrar av silver,
glänser av gyllene lycka.

Jag gråter och ler,
och sänker min blick:
smickrad av lyckan.

* *
*

SLUTET

Höstens sista solnedgång,
kall som bilans järn:
tystnat har glädjens, har sorgens sång:
han möter intet värn.

Så nedsänkes sakta i blånande hav
sommarens sista glöd,
en glimt helt kort, men klar, som slocknar
bort i evig död

* *
*

HAVSÖRN

Vingar breda
Jag blickar ner på nordligt landskap
Skummande vågen sig störtar mot klippan.

Högt här uppe
Vad rör mig dessa låga tvister?
Tusen måsar skrattar och skriker.

Skarpa ögon
Ser genom ytan, djupt i djupet,
Simmande strömmar, stim av sill.

Starka gripklor
Jag slår i flykten mitt utsedda byte
Och lyfter det upp med kraftiga vingslag.

Krön på klippan
I tystnad jag äter mitt rov, forskande
Fjärran ut över vidsträckt hav.

Lyfter åter
Häver min örnkropp i vindar friska:
Luftens konung, och havets, ensam, fri.

* *
*

En Död Sjukdoms Begravning

FÖRESTÄLLNINGEN KAN BÖRJA

I tusen skuggor spricker dagen
Skymningen översvämmar dalen
Och trädens svarta armar kastar
Sin uggla ut i kvällen.

PROCESSION

Släpande steg, släpande röster, släpande själar.
Grova och äckliga i grupp.
Andarna flyr ur er åsyn;
de fina infallen sticker ner i sina hålor.
Själ, drag in dina känselspröt!

o.s.v.

DON QUIXIJOTE

Han tog dikten för verklighet,
vår ädle narr,
och verkligheten för en dikt,
som han själv måste skriva, med eget blod.
Rött på vitt.

KÄRLEK UTAN FÖREMÅL

En tunna med vin uppå havets vidd
full av förborgad kärlek driver,
lyfter bland tallösa vågor små
dystert sitt anlet mot ensamhet.

"De djupa de kluckande ljuden
kan ingen förstå deras innebörd:
skeppet som sjönk på jungfrufärden,

ungmön som aldrig blev rörd.

"I natt i en dröm på min inre sjö
kysste jag aldrig en okänd mö.
Men vi blickade djupt i varandras blickar...
och skildes.

"Jag lägger mitt öra till för att höra
vad vågornas tungor om framtid förkunnar.
Prospekt för en murknande tunna av trä,
på rymden av detta vidsträckta hav.

"Likt en havande kvinna då fadern har flyktat
måste ta bort sitt ofödda barn:
hon vill älska och låta sin kärlek växa,
men måste försöka att glömma det.

"Ingen törstande mun för mig?
Jag rinner väl ut i havets sälta".
Men högt i det blåa Elysion
gudarna samlas till fest:

"Det röda det glödande vinet skall flöda
för segrarens seger och hjältens blöda,
så fyll över randen den stora pokal

och höj den mot taket i vår taklösa sal

"Drick för vår hjältes ära!"
Men hjälten säger: "Nej, mina kära!"
och slår glaset i golvet. "Skål!
För kärlek utan föremål!"

DRAG UR PROPPEN OCH LÅT ALLT RINNA UT

Så släng av dig de kläder som passar så illa,
Dyk ner i vår lusts ocean.
Du flyter och strömmarna för dig, du lilla,
Mänskliga varelse, världsalltets nav,
Till den plats där himmel och jord flyter samman
I gamman, och sällheter blänka;
Tillsammans i aftonens eldboll vi sänka
Oss ned i det svalkande hav.

GULNAD BJÖRK MED KOLTRASTAR

Ur morgonens skära och blåa vågor
En vitlemmad flicka nybadad stiger
Sveper sig in i en gyllene skrud av sol.
En gulnad björk med koltrastar:
En välbehållen åldrande kvinnas fot
Bland vissnade gräs och örter träder;
Det långa, blöta håret hon fattar samman;
Speglar sitt anlet i månens bleknande rund.

ROSORNA OM VINTERN

En rosenrabbatt en dag i januari låg höljd i snö.
Endast avhuggna stubbar stod upp, grova med taggar.
Detta är rosornas tillstånd om vintern, liv bakom scenen;
kargt mot det karga, i en gnistrande dag av iskallt solsken.

EN ENSAM DUVAS SÅNG

Det sutto två duvor på gungande gren
och kuttrade kärligt i solen som sken.
O prisa den milda och fridsamma fröjd,
att så med sin älskade sitta helt nöjd
i den lövbeknoppade vårskog.

Det fägnar mitt ensamma hjärta att se
den skönaste syn som ett liv har att ge.
Ej mitt dock, ty redan är våren för sen;
mitt öde det bliver att leva allen:
våra lotter falla så olikt!

PROCESSIONEN PÅ VÄG TILLBAKA

Släpande steg, släpande röster, släpande själar.
Grova och äckliga i grupp.
Andarna flyr ur er åsyn;
de fina infallen sticker ner i sina hålor.
Själ, drag in dina känselspröt!

o.s.v.

STILLA FALLER SNÖN

Stilla faller snön
på gatorna och torgen
och på den frusna sjön,
på glädjen och på sorgen.

Singlar sakta ner
på svalnade förälskelser.
Lägger sig på de eldiga lockar,
ja till slut på det flammande hjärtat, de vita flockar.

Och varje fotspår suddas ut
och alla ojämnheter täckas över.
Vi hör vid våra dagars slut
hur dödens vaggsång barnet söver.

Men vak en stund och se flingorna falla
som människosjälar ur kosmos det kalla.
Det snöar på järnek, lav, och en,
Snart snöar det även på din gravsten.

SKALDEN FÖRSTUMMAD

Nej, jag lägger ner min penna
Och diktar inte mera om främmande länder,
Drakar, jungfrur, förtrollade berg.
Ty varför fantisera när verkligheten är
Bättre än all fantasi och du är här?
Och varför skriva poesi
När du, o kära, kära du
Känner allt vad jag känner, vet vad jag vet
Utan att jag först måste säga det?

III

REQUIEM

Han skänker dig rosor utan taggar
Han skriver sina kärleksbrev på maskin.
Antingen följer du med honom frivilligt
Eller också följer du med honom ändå.

REQUIEM

När tidens tupp för tredje gången gal,
ur hjälteslummern väcks vår general.
Han står upp
det är för sent:
lägret ligger övergivet; hans trupp har dragit å färde.
Det är kallt;
gräset hans stövlar träder på är stelt av den första frosten
De djupt insjunkna ögonen
vittnar om utståndet lidande.
Anletsdragen, som åren utmejslat,
bär prägel av ansvarsfullhet.
Han vandrar stilla runt bland tälten
med manteln över axlarna, tigande.
Det är ingen där.
Han verkar överlägga något.
Så går han raskt fram till sitt riddjur,
sätter foten i stigbygeln och svingar sig upp.
Han smackar åt hästen och rider iväg utan ord.

*

Ack, vi borde ha älskat honom!
som värdigt uppbar hela stjärnhimmeln av ideal.
Ja, ock ordnarna på sitt bröst.
Med sansad saklig handlingskraft
försökte han göra världen till en bättre plats.
Han såg djupare i problemen än vi. Och längre.
Men vi var aldrig tillräckligt allvarliga
för att höra på.

*

Sporra ditt riddjur!
Kanske är det inte försent ännu,
att samla styrkorna,
att i spetsen för din här segra för humaniteten!
(smack! smack!)
Hoppar över röset, plaskar genom ån,
rider under lundarnas bokar
och ut över fälten,
där morgondimman ligger drömmande kvar,
och förbi kärret,
där ljudsalvorna från en hackspetts knackande hamrar bort över ytplanet.
Hans vilja tvingar fram oanade krafter ur hästens väsen.
Han tar sig upp på åsen.
Piskrappen går som elektricitet genom nerverna,
får den svettglänsande muskulaturen att uträtta arbete;
och sporrarnas blodade järngaddar tillhandahåller en smärta
som stegras till det outhärdliga om steget mattas det minsta.
Fradga bildas från djurets gipa, dess ögon är vilda
näsborrarna är vilda.

*

Då hörs i den galna galoppen ett dån, större än åska.
Hjälten greppar hårt om värjskaftet,
vänder trotsigt blicken uppåt.
Maktens musik och himmelns trafik
ur skyn skjuter ett jaktplan!
(Men bakom gudens styrpanel
sitter en människoapa.)
Fåglarna flyr i samtliga vädersträck
som om denna örnen jagade dem.
Ljusstrålar som reflekteras från föremålet
bryts samman av linsen och fokuseras på näthinnan, där fotoreceptorer
stimuleras att avge aktionspotentialer
som fortplantas utefter nervus opticus
och projiceras på synbarken, som sitter här
[Peka på bakre delen av hjässan.];
och framför den sitter själen — uppochnedvänd
i tevefåtöljen och glor och käkar popkorn.
(Wow! vad det är spännande!)

*

Emellertid avlägsnar sig det snabba flygplanet snart;
vår krigman står bredvid sin fåle och följer med blicken
pricken över horisonten som småningom försvinner helt i det blå...
Reformatorn står nedstänkt i renen:
passerad av novationer dem han själv installerat.

*

Ångan flåsar från deras munnar
som ur två föråldrade lokomotiv...
Stannar tiden,
om vi står alldeles stilla?
Perplex är den vise;
så det blir hans häst som skiter fram propositionen
att omdefiniera våra ideal.
"Hä, även du min Brunte
även jag.
Är alltså min art dömd till undergång,
som din till att äta hö?"
Slutligen ger sig dock saken av sig själv,
faller ner från himlen som en rostad duva på tallriken.
Sticka vapnet i skidan; bege sig hem; äta frukost; läsa tidningen. Brigadgeneralen, som städse gått mot faran utan att blinka, blundar icke nu för att hans yrkesverksamma liv är över; han kan under alla omständigheter påräkna pension från staten. Kanske är det bäst så. Han till och med visslar en melodi.
Då kommer det fram en råtta,
vit med röda ögon,
och säger:
"Vad är Mozarts musik mot stimulering av nucleus accumbens."
Befälet sparkar undan råttan. Han överlämnar kommandot åt högre existensformer: optimerade samhällssystem, artificiella neurala nätverk och medicinerade övermänniskor. Lux aeterna luceat eis, Domine: Cum Sanctis tuis in aeternum: quia pius es.

* *
*